Hejhej, alla eventuella läsare av denna lilla blogg!
Jag tänkte att jag skulle berätta lite snabb om vad som händer och sker med "våra" liftarkissar.
Sen sist har allihop hunnit bli färdigvaccinerade (ska på återbesök för spruta om ett år, såklart) och kastrerade. De uppträdde exemplariskt allihop och charmade personalen. Förstås!
Trillians stygn läkte fint, men hon var för liten för sin strut, som bara åkte av, så vi tillverkade en oerhört tjusig och Melodifestivalsvärdig helkroppstrikå av en nylonstrumpa (hela strumpbyxan gick åt, för stygnen gjorde hål i strumpan på magen lite då och då) som hon fick ha på sig i början. Sen insåg vi att hon faktiskt meckade mycket mindre med stygnen än vi trott, så vi testade utan. Inga problem, de störde henne mindre än helkroppsstrumpan, så hon fick gå utan och det gick så himla bra så!
Tyvärr fick hon en liten infektion men efter ett snabbt besök hos veterinären och ett hos apoteket så skulle vi testa att ge henne medicinpasta i en plastig spruta. Lite fundersamma var vi... men lilla rara Trillian låg snällt stilla och åt medicinen. Vilken pärla hon är, den här fröken!
Vi har även varit tillbaka och tagit bort stygnen och hon var så nöjd och belåten, så. Sa inte ett knyst när de togs, och kelade med sköterskan som hjälpte oss.
Helt seriöst är hon så charmig att hälften kunde varit nog!! :D
Grabbarna fick ha strut ett par dagar, och det var inte direkt populärt, men OJ vilket buskalas det blev när strutarna åkt av till sist! Dessutom var ju vi tvåbeningar det allra, allra BÄSTA som fanns när de hade sina koner på huvudet, för vi kunde klia dem i nacken och i pannan och under hakan och sådär, och det var liksom inte kloooookt, så gosigt det var när de själva inte kom åt.
Faktum är att det där strutbärandet nog var en liten nyckel till gosighet hos Zaphod, för nu får man absolut inte komma in i rummet utan att han kommer och buffar på en och vill gosa. Helst vill han komma upp i famnen där han får vara ifred för sina bröder, och så lägger han sig som en kanelbulle mot axeln på en och spinner så att han vibrerar när man kliar honom under hakan.
Han är helt fantastisk, och gör såna enorma framsteg!
Trillian, Arthur och Ford är redan underbart trygga och mysiga, och väldigt sociala. De har glatt kelat med människor vi haft på besök, och framför allt Ford och Trillian traskade raka spåret fram för att busa/gosa. Arthur är aningen lugnare till sättet, och det tar också en liten halvminut eller så, innan han kommer och hälsar på besökare.
För Zap tar det liiiite längre, men han blir modigare och säkrare för varje dag som går.
Trillian gillar verkligen att vara med där människorna är. Hon följer gärna med en när man går runt i lägenheten och stökar, och hon är tuff och orädd inför nya ljud och upplevelser. För det mesta sätter hon glatt svansen i vädret och undersöker vad det där nya är.
Hon vill med största sannolikhet ha en kattkompis i sitt nya hem. Anton är hennes största idoooool och hon hänger honom i hasorna mest hela tiden (utom när hon hänger med oss tvåbenta, då) och när vi släppte ihop henne med brorsorna igen blev hon överlycklig!
Arthur och Zaphod kan med största sannolikhet också ha en kattkompis (Zap föredrar Trillians sällskap framför brödernas, så en tjej är nog bättre), men med Ford är det nog så att om han ska ha en kattkompis så måste det vara hos en familj där det alltid finns någon som kan ägna sig åt honom, för han kan irritera de andra katterna med att alltid vilja ha MEST kel och vara NÄRMAST människorna... ;)
Idag blir det ett fotolöst inlägg, men det kommer nog fler bilder inom en snar framtid! :)
